Nätverk byggs för sina respektive marknader, och det märks. Ett skärmkoncept som utgår från en enda typ av station fungerar inte längre så snart det möter nästa land.
Men när man arbetar med tillräckligt många sådana nätverk blir likheterna nästan lika tydliga som skillnaderna. Varje station finns för att ett fordon behöver energi, och nästan alla säljer något vid sidan av det. Kundens uppmärksamhet passerar genom samma två platser: där bilen tankas eller laddas, och butiken som kunden går in i efteråt. Det är kärnan. Allt ovanpå den är format.
Börja där alla stationer är lika
Att skilja kärnan från variationerna är ett av de mest användbara första stegen ett nätverk kan ta, eftersom kärnan är det som kan standardiseras globalt medan variationerna måste avgöras lokalt.
Vid pumpen står kunden stilla och är i praktiken sysslolös i en till fyra minuter. Vid en laddare betydligt längre – faktiska betalda snabbladdningssessioner varar i genomsnitt omkring fyrtio minuter enligt data från det amerikanska energidepartementet, inte den tid som laddkurvorna antyder. Därefter går kunden antingen in i butiken eller låter bli, och en stor del av det som stationen tjänar utöver drivmedelsmarginalen beror på vilket av dessa två alternativ som sker.
Skärmar vid pumparna är den enda yta som nästan alla format har gemensamt, vilket gör dem till den naturliga ryggraden i ett stationskoncept. Samtidigt är de ofta den yta som lämnas utanför medieplaneringen, eftersom de hör till dispensern snarare än till det övriga skärmnätverket – annan leverantör, annat system och ibland till och med en annan avdelning. Doohlabs levererar annonsering till pumpskärmar genom en direkt integration med Gilbarco Veeder-Root, vilket gör att annonsinventariet på forecourten kan planeras, säljas och rapporteras i samma system som skärmarna inne i butiken.
Det är viktigt eftersom forecourten och butiken utgör en och samma kundresa. Pumpskärmen är platsen där kunden får veta vad som är värt att gå in i butiken för; skärmarna där inne slutför beslutet. Att koppla ihop dem – samma kampanj, samma målgrupp, samma mätning – är en av de åtgärder som ger störst effekt på en station, och det fungerar bara om båda miljöerna kan hanteras från samma plattform.
Ovanpå kärnan bygger man i nivåer
En obemannad station har forecourten och inget annat. Ett convenienceformat lägger till en entré, en kort kundväg och en kassa. En fullservicestation lägger till tillagad mat, sittplatser, en betydligt större butik och ofta ett laddningsområde där kunderna faktiskt vistas en längre tid. Det här är inte tre utvecklingsstadier av samma sak; det är tre olika verksamheter som råkar dela samma tak.
En specifikation som fungerar i den här miljön byggs på samma sätt som utrustningsnivåer i en bil: en basnivå som varje station implementerar, och därefter definierade nivåer ovanpå den, där varje nivå innehåller allt som finns i nivån under. Nivåerna definieras utifrån vilka zoner som täcks snarare än utifrån antal skärmar, eftersom det är zonerna kunden passerar genom och zonerna annonsören köper. Varje nivå har dessutom sitt eget kommersiella business case – förväntade medieintäkter, påverkan på varukorgen och den arbetstid som kan sparas genom automation – så att en station eller lokal operatör kan jämföra investeringar i stället för att bara få en instruktion. På marknader där stationerna drivs av franchisetagare eller återförsäljare kan just den skillnaden avgöra om utrullningen över huvud taget når dem.
Där maten är central är menyskärmar infrastruktur
På stationer med ett verkligt matutbud är menyskärmarna den största och mest sedda installationen på hela platsen, och det gränssnitt genom vilket kunderna gör sina beställningar.
De måste dessutom kunna förändras automatiskt. Frukost blir lunch som blir kväll; sortimentet skiljer sig från station till station; en produkt säljer slut och måste försvinna från menyn innan någon ställer sig i kö för att köpa den. Att styra detta utifrån produktdata, priser och öppettider i stället för manuellt är det som gör att nätverkets menyskärmar fortfarande är korrekta under år tre.
När det görs väl följer en viktig fördel: en skärm som redan känner till sortimentet, tiden på dygnet och stationen kan visa kommersiellt innehåll i samma vy – till exempel lyfta fram en leverantörs produkt samtidigt som dess kategori visas. Operativt och kommersiellt innehåll kan då köras i samma system som jämbördiga delar, i stället för att det ena läggs ovanpå det andra i efterhand.
De första annonsörerna finns redan i huset
Retail media på stationer antas ofta börja med nationella varumärkeskampanjer. I praktiken kommer de första hållbara intäkterna från närmare håll: från de leverantörer som redan säljer sina produkter i butiken. Dryckes-, snack- och konfektyrvarumärken, kaffe- och foodservicepartners, bilvård, smörjmedel samt partners inom tvätt och service – alla har redan en kommersiell relation med nätverket och en trade marketing-budget, och ingen av dem behöver övertygas om att målgruppen är verklig. De behöver ett sätt att köpa.
Hur ett nätverk bygger upp förmågan att sälja till dem varierar mer än annonsörerna själva gör. Vissa börjar med en agil partner inom medieförsäljning som redan känner köparna och kan bära det första året medan nätverket själv lär sig affären inifrån. Andra bygger upp försäljningen internt direkt, vanligtvis kring en eller två nyckelrekryteringar med tidigare erfarenhet av medieförsäljning. Båda modellerna fungerar. Det som inte fungerar är att utgå från att försäljningsförmågan uppstår av sig själv när skärmarna väl är installerade.
Självservice bör finnas parallellt från början i stället för att komma som en senare fas. En trade partner kommer inte att ringa en account manager för att boka två veckors synlighet för kaffe, så självservicevägen måste finnas medan direktförsäljningen fortfarande håller på att etableras, och den växer i takt med partnerbasen. Ibland är ordningen den omvända: ett nätverk som har verkligt starka relationer med stora varumärken – varumärken som redan ser nätverket som en medieägare snarare än enbart som en retailkund – kan börja med självservice och låta direktförsäljningen växa fram efteråt.
I In-Store IMPACT kan partners dessutom själva boka mot färdigbyggda målgrupper, inom de ramar som nätverket sätter upp – godkända format, placeringsregler och innehållsstandarder som verkställs automatiskt i stället för att granskas manuellt. Trade-budgetar som redan finns kan därmed bli medieintäkter innan en fullskalig säljorganisation ens är på plats.
Programmatisk efterfrågan är en verklig möjlighet, men utvecklas långsammare. Det är värt att vara tydlig med varför: in-store är fortfarande en ny miljö för köparsidan. Medieplanerare har få etablerade benchmarks, byråerna saknar standardiserade processer och mätkonventionerna håller fortfarande på att formas. Den inlärningskurvan finns lika mycket hos annonsören som hos nätverket. Därför är programmatic den försäljningsmodell som mognar sist – värdefull för att fylla det som direktförsäljningen och självservicen lämnar osålt, men inte som utgångspunkt för affären.
Vad erfarenhet i den här miljön faktiskt ger
Specialiseringen här handlar inte om teknisk sofistikering. Den handlar om att veta vilka beslut som faktiskt betyder något: att pumpskärmen ska vara en del av medienätverket och hur man når den; att forecourten och butiken är en och samma kundresa; att menyinnehållet måste följa det lokala sortimentet och öppettiderna; att nivåmodellen är det som gör ett varierat stationsnät möjligt att specificera; och att trade partners är de första annonsörerna och behöver en självservicelösning från dag ett.
En stor del handlar om att bygga målgrupper som är attraktiva för annonsörer och om att ha teknik som gör det möjligt att använda värdefull data för att skapa dem. Samtidigt vill man kunna rikta relevanta budskap till dessa målgrupper på olika stationer, vid de tidpunkter då de bäst kan nås. Det är exakt det som Doohlabs In-Store IMPACT-plattform är utvecklad för att göra.
Inget av detta syns i en jämförelse av funktioner. Det syns i en utrullning som når varje station, i skärmar som fortfarande visar korrekt innehåll två år senare och i ett annonsinventarium som faktiskt säljer.


